när man står ensam kvar..

Jag ställde upp för dig men du gav tillbaka skit,
minns den tid det var vi, men jag skiter i.
Tillbaka nu för att visa äkta vänskap är bättre,
att en idiot som du borde veta bättre.
Det jag menar med allt är att du ska hålla käften,
se dig omkring, du är ingenting,
så visa respekt att en sån som du skulle sprida falska rykten,
jag ska kalla dig för vän?
men dra åt helvete.
Ja du vet att jag gav dig mitt allt och mycket mer,
minnerna av dig kommer aldrig få mig att le,
men det finns fler som ser det som ett jävla fel,
så snart har du ingenting kvar att leva för,
det är inte så att jag hoppas att du dör,
men jag hoppas på att du inser vad du gjort.
Hur ska jag kunna lite på någon igen?
rykten du spred och jag kallade dig för vän,
trodde aldrig om dig att du kunde svika mig.
Men nu vet jag att det finns fler,
så nu tar jag allt lättare och skiter i dig,
för jag har mina äkta vänner som känner mig vad jag än säger,
och vad jag än gör så stöttar dom mig till den dagen dom dör.



En vän sa till mej en gång när jag sa - först har vi inga läxor eller prov på länge sen helt plötsligt som en bomb får vi massor under en vecka då svara hon - det är precis som livet. Och det är helt rätt. Just nu känns det som allt bara går knas för mej, ingeting vill funka. Det har varit lugn flera månader nu, livet har flytit på men dom senaste veckorna har varit ett rent helvete för mej! Jag kan knappt sova på nätterna och såklart kom det värsta igår, jag och ella börja bråka. Inget litet bråk, ett jävligt stort inför hela skolan! vi skrek som fan på varandra och vi båda hade våra sidor med vänner som stod bakom och skydda en. och jag hatar att bråka med mina vänner! jag blir alltid svag, och både mitt huvud och min mage gör ont, jag vill bara kräkas. Men jag stod på mej väldigt mycket iaf idag och nu när jag tänker på det, är våran vänskap död? jag menar, det här bråket var rätt allvarlig och vi sa verkligen sårande grejer och hon verkligen hatade mej. Min syster, min första vän i umeå, mitt allt, är borta nu.. jag står ensam kvar utan henne och det här är värre än att bråka med en familje vän eller kille. Mitt stora foto på oss på mitt rum, ska jag slänga den nu? Tro mej jag har bråkat väldigt mycket med mina vänner genom åren men alltid blivit vänner men aldrig fått denna känsla, känslan av att allt är över. Jag har svårt att tro att vi kommer bli vänner, jävligt svårt..

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0